Den här känslan av otillräcklighet. Den är hemsk. Så mycket lidande och sorg det är just nu och jag känner mig helt maktlös! Krig och flykt! Små barn som dör, spolas upp på stränder och drunknar i haven pga paniken av att fly från sitt land, bort från kriget för att hitta lugnet och freden i ett annat land. Och när/om de kommer dit, då är de inte välkomna. Det skär i mitt hjärta och jag känner mig både så arg, frustrerad och samtidigt så tom. Jag vill ta hem alla barn hem till mig och låta dem bo hos oss! Jag önskar jag kunde ge dem allt som vi faktiskt har! Ett hem! Trygghet och värme! Fred! Och samtidigt som allt detta hemska sker ska jag vara en bra mamma,sambo och arbetstagare. Vardagen ska gå ihop med sömn, mat, städning, tvättning, diskning, träningar, jobb, det ska hämtas och lämnas barn och däremellan ska man på något vis leva. Jag känner mig så otillräcklig! När barnen är helt överjävliga och bråkar och man känner att man är på gränsen till att ge upp, allt känns liksom helt hopplöst, det är ju då man borde påminna sig själv om detta. Hur jävla bra vi har det!
Jag gnäller ibland över att det är långt att pendla till mitt jobb, men jag behöver inte fly från mitt hemland i tofflor, vandrandes längs med tågrälsar med Noah på armen och tjejerna bredvid mig i 40 mil! Jag behöver inte sätta mig i en gummibåt på medelhavet en kväll för att kanske komma iland levande och i bästa fall har iallafall någon i min familj överlevt resan...
Det är fan en tragisk värld vi lever i! Så mycket ondska! Och jag känner mig så maktlös :(