Läsvärt från DN

”S-politik om kollektivavtal det största samarbetshotet”

Lars Ohly sätter ökad press på Mona Sahlin i frågan om samarbete: Här står grundläggande värden på spel som utgör ett större hot mot en uppgörelse än själva EU-medlemskapet. Om inte socialdemokraterna är beredda att ta strid när grundläggande värden som kollektivavtalen står på spel blir det närmast omöjligt för vänsterpartiet att samarbeta med dem. Det är ett större hot mot ett vänstersamarbete än våra olika värderingar av själva EU-medlemskapet. Vi kräver att varje beslut i riksdagen om Lissabonfördraget ska villkoras med att kollektivavtalen måste garanteras. Liksom andra EU-länder har Sverige vetorätt vid fördragsändringar. Vårt förhandlingsläge är urstarkt, och det måste vi använda för att rädda kollektivavtalen. Det skriver vänsterpartiets ordförande Lars Ohly, förre EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt och riksdagsledamoten Josefin Brink

Genom domarna i Lavalfallet i Vaxholm och det tyska Ruffertfallet har EU:s domstol gått till frontalangrepp mot fackföreningsrörelsen och vår svenska arbetsmarknadsmodell. Enligt domstolens marknadsliberala logik så är företagens rätt att flytta arbetskraft och tjänster överordnad de arbetandes rättigheter. Konsekvensen av bägge domarna är att löntagare från andra EU-länder inte har rätt till samma lön som värdlandets kollektivavtal ger inhemska löntagare. Företag från andra EU-länder har därmed fått grönt ljus att konkurrera om anbud med lägre löner, och anställda som utför samma jobb i samma land ska ha helt olika lön.

När EU utvidgades var vänsterpartiet för att löntagare från de nya medlemsländerna skulle få arbeta i Sverige och vi motsatte oss socialdemokraternas förslag till övergångsregler på området. Men den absoluta förutsättningen för denna hållning var att de som arbetar här ska följa svenska avtal och regler på arbetsmarknaden. Med Laval­domen har denna förutsättning satts ur spel. Därmed har också vårt stöd till EU:s modell för rörligheten av arbetskraften inom unionen upphört.

I debatten inför och under medlemskapet i EU har den socialdemokratiska ledningen hävdat att vi har fullgoda garantier för att vår kollektivavtalsmodell ska respekteras. Utan dessa garantier hade det sannolikt blivit nej i folkomröstningen om medlemskap 1994. Det skulle vara enkelt att här räkna upp exempel på de felaktigt utdelade löften som genom åren har getts på området av olika EU-entusiaster. Men det hjälper oss föga. Frågan är i stället vad som skall göras nu.

Den borgerliga regeringen är helt inriktad på att vi ska acceptera domslutet och försöka undgå effekterna av domarna genom att anpassa oss och ändra vår nationella lagstiftning. Dessvärre har även socialdemokraterna och de fackliga centralorganisationerna lagt sig på samma linje. Det är en nederlagslinje. Risken med den är uppenbar. Antingen tvingas vi att på egen hand ge upp vår modell exempelvis genom att börja lagstifta om minimilöner eller att lagfästa avtal. Då upphävs parternas fria förhandlingsrätt bakvägen. Men inte ens om det sker är vi skyddade från EU:s domstol som är fri att återkomma med nya propåer som öppnar för social dumpning och som underkänner vårt nationella regelverk.

EU:s domstol dömer med fördraget som grund. Endast en ändring av fördraget eller ett juridiskt bindande undantag i fördragstexten kan ge oss ett fullgott skydd mot den aktivistiska och mycket politiska domstolen i Luxemburg. Vi har just nu ett unikt tillfälle att få just ett sådant undantag till stånd. EU:s nya Lissabonfördrag ligger på riksdagens bord för behandling. Sverige har liksom andra medlemsländer vetorätt vid fördragsändringar. Vårt förhandlingsläge är med andra ord urstarkt. Men detta starka förhandlingsläge finns bara kvar så länge inte riksdagen har ratificerat fördraget. Sedan lär det dröja många år innan fördraget ändras igen. Under den tiden kan striden om kollektivavtalen förloras.

LO och socialdemokratins ledning vill att Sverige ratificerar Lissabonfördraget utan att få garantier i fördraget som skyddar kollektivavtalsmodellen. Som argument för detta har de framfört att Lissabonfördraget är bättre på området eftersom EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, där strejkrätten nämns, görs till en del av fördragstexten. Men det är argument som inte håller. Lissabonfördraget är sämre än nuvarande fördrag bland annat för att det stärker EG-domstolens makt och åter slår fast den fria rörligheten som överordnad princip.

Vi menar också att införandet av stadgan i fördragstexten inte ändrar den grundläggande balansen mellan konflikträtt och fri rörlighet i EU-rätten. Detta bekräftas av EU-kommissionen och Margot Wallström. På en direkt fråga om vad rättighetsstadgans införande i fördraget betyder svarade hon så här: "När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande."

Vänsterpartiet kommer att rösta emot Lissabonfördraget i riksdagen och vi anser att frågan bör avgöras genom folkomröstning. Men även den som är för det nya fördraget kan kräva ett undantag för kollektivavtalsmodellen som villkor för att godkänna det. Socialdemokraterna har, till skillnad från vänsterpartiet, ett tillräckligt antal ledamöter i riksdagen för att på egen hand tvinga vår regering att begära och få ett juridiskt bindande undantag som skyddar kollektivavtalsmodellen i Lissabonfördraget. Vänsterpartiet har föreslagit att vi tillsammans med socialdemokraterna ska villkora varje beslut om Lissabonfördraget med att kollektivavtalen måste garanteras.

I grunden handlar konflikten om Lissabonfördraget och kollektivavtalen om vilken inställning man har till EU. Ska Sverige påverka unionens inriktning eller passivt ta emot diktaten från EU:s institutioner? Kollektivavtalsmodellen är en så viktig fråga att den kräver att vi tar strid för att förändra unionen. Ett krav på svenskt undantag skulle väcka uppmärksamhet i hela unionen och säkert få liknande krav att resas från arbetarrörelsen i fler länder. Det vore att verkligen påverka EU.

EU-frågan är en fråga där det spekuleras i att de politiska skillnaderna mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet kan bli en svårighet i ett kommande regeringssamarbete. Förutsättningen för att lyckas samarbeta är att vi förmår kompromissa i de övergripande EU-frågorna. Vi menar att en sådan enighet kan nås om EU för den kommande mandatperioden. Det handlar om att våga vara kritisk till EU-beslut som påverkar nationella angelägenheter som apoteket, allmännyttan och kollektivavtalen. Sverige måste fortsätta stå fritt från EU:s valutaunion. Förslag om att väsentligt öka EU:s makt genom nya fördragsändringar ska avgöras genom folkomröstning. Vi tror att en sådan konstruktiv hållning kan få stöd av merparten av våra bägge partiers medlemmar och väljare.

Vi är övertygade om att de sakliga skillnaderna inom dagspolitiken inom EU inte är större än att de kan hanteras av en vänsterregering. Vi vill att Sverige ska vara pådrivare för ett mer modernt EU med en radikal miljöpolitik och en mer progressiv global roll. Precis som vi kan samarbeta i liknande frågor nationellt kan vi göra det på EU-nivå.

Men om socialdemokraterna inte är beredda att ta strid när grundläggande värden som kollektivavtalen står på spel blir det svårt. Det är ett betydligt större hot mot ett vänstersamarbete än våra olika värderingar av själva EU-medlemskapet.

LARS OHLY
JONAS SJÖSTEDT
JOSEFIN BRINK