Vårdnadsbidraget - en felande pusselbit
Så kom det då. Vårdnadsbidraget. Kristdemokraternas hemmafrudröm inkarnerad i 3 000 kronor i månadspeng till alla som håller sina barn borta från dagis och sig själva från arbetsmarknaden eller arbetslöshetsstatistiken. Förutom att vara uselt på en rad ganska uppenbara sätt är förslaget om vårdnadsbidrag kanske det tydligaste uttrycket hitills för de enorma problem den här regeringen faktiskt har.
Vi har alltså en borgerlig regering som i sin retorik gör stort nummer av att a) Driva en "arbetslinje" vars huvudmål är att alla ska jobba mer och ingen gå på bidrag, b) Påstår sig vilja verka för ökad jämställdhet och c)Ta krafttag mot de segregation man anser att den socialdemokratiska regeringen är skyldiga till....
...och som nu aviserar en reform som enligt all tillgänglig erfarenhet kommer att leda till att a) Fler kommer att gå på bidrag (och till skillnad från a-kassan och sjukförsäkringen är ju vårdnadsbidraget verkligen ett bidrag!) istället för att arbeta, b) diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden kommer att öka och c) att invandrade kvinnor som redan har svårt att komma in i arbetslivet kommer att löpa ännu större riskt att hamna utanför arbetslivet för gott och att barn till invandrade riskerar att gå miste om det gyllene tillfälle att lära sig svenska som förskolan utgör.
Nu är det inte så troligt att särskilt många faktiskt kommer att vilja utnyttja den "möjlighet" som vårdnadsbidraget sägs utgöra. Men de negativa effekterna av att bidraget införs kan bli stora alldeles oavsett det.
För det första är risken stor att den kommunala förskolan undermineras. Den omedelbara utgiften för kommunen för vårdnadsbidrag ligger på 36 000 kronor per år med nuvarande förslag. En dagisplats kostar mellan 95 000 och 112 000 kronor per år. I ett läge då det uppstår brist på dagisplatser och det tillkommer investeringskostnader blir skillnaden givetvis ännu större.
Det har varnats för att vårdnadsbidraget på kort sikt kan bli dyrt för kommunerna, eftersom det i första hand kommer att utbetalas till familjer där mamman (jo, det är och det kommer att förbli mamman) ändå är hemma, men som idag inte får något bidrag för det. Det kan ju bli en liten smäll på kort sikt.
Men det verkligt problematiska på lite längre sikt är förstås om kommuner i syfte att spara i sina budgetar börjar uppmana eller kanske sätta press på fler att ta vårdnadsbidraget istället för att utnyttja barnomsorgen. I synnerhet om kommunen i fråga har hög arbetslöshet och hög andel socialbidragstagare. Då kan vårdnadsbidraget bli en riktig vinstaffär jämfört med att tillhandahålla förskoleplatser till de barn vars föräldrar ändå inte drar in några skattepengar. Och så eroderar sakta men säkert den kommunala förskolan och blir sämre också för de barn som går där.
Det är händelsevis just vad som hänt i exempelvis Norge och Finland, där liknande system införts: en stor andel av de som utnyttjat vårdnadsbidraget där är kvinnor med liten eller ingen förankring på arbetsmarknaden. Och som därmed ytterligare minskat sina utsikter att någonsin få ett jobb och en egen försörjning. Och ja, här som där är ju invandrade kvinnor och kvinnor med låg utbildning särskilt drabbade av arbetslöshet och tillfälliga jobb. Och ja, det betyder i sin tur att deras barn gått miste om förskolan och därmed kommit till skolan sämre rustade än annars i att behärska språk och social samvaro än de barn som gått i förskola. Ett mycket effektivt sätt att öka både social och etnisk segregation och dessutom föra den vidare till nästa generation.
I Norge efterfrågar knappt någon vårdnadsbidrag längre. Istället var satsningar på fler platser och bättre kvalitet i förskolan en vinnarfråga i det senaste valet.
Men vid sidan av de omedelbara effekterna för de som verkligen utnyttjar vårdnadsbidraget påverkar vårdnadsbidraget rimligtvis också arbetsmarknadsläget för alla kvinnor, även om det är svårare att mäta exakt. Det råder stor enighet om att en avgörande orsak till diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet är det faktum att kvinnor tar ut lejonparten av föräldraledigheten och därefter behåller huvudansvaret inte bara för barnen utan för hela paketet av vardagsarbete i hemmet.
Arbetsgivarna har helt enkelt statistiskt sett rimliga skäl att tveka inför att anställa en fertil kvinna - risken är ju betydande att hon blir borta i uppåt ett år med (varje) barn, alltså är det tryggare att satsa på en man. Det gäller både vid själva anställningstillfället (Hur många kvinnor har inte fått frågan om de planerar att skaffa barn på anställningsintervjuer?) och genom hela arbetslivet: anställningsvillkor, lönesättning, fortbildning, möjligheter till arbetsrotation och befordran...ja snart sagt i alla hänseenden är statistiken glasklar: kvinnor missgynnas och det är just under småbarnsåren som skillnaderna tar fart och cementeras.
Och då snackar vi om ett års föräldraledighet. Med vårdnadsbidraget kommer arbetsgivare att börja kalkylera med risken för upp till fyra års frånvaro - med varje barn. Det lär inte göra kvinnor mer attraktiva på arbetsmarknaden för att uttrycka det milt.
Att vårdnadsbidraget lanseras i paket med den så kallade jämställdhetsbonusen - som är tänkt att förmå män att ta ut mer föräldraledighet - blir närmast tragikomiskt. Folkpartiet signalerar att regeringen ser sambanden mellan uttag av föräldraförsäkringen och könsdiskriminering och vill göra något åt det (även om jämställdhetsbomusen är en tämligen lam och byråkratisk reform jämfört med att helt enkelt individualisera eller åtminstone ytterligare kvotera föräldraförsäkringen). Kristdemokraterna signalerar att decenniers jämställdhetssträvanden varit en irrväg, och att det samhället ska sanktionera istället är kärnfamiljer med en manlig försörjare. Regeringen som helhet signalerar total förvirring.
1 comment:
Så sant som det är sagt
Post a Comment